Ett redan dömt omslag

Där satt vi. Dom vilsna själarna som letade efter något.
En man, vars odör tydde på annat än cappuccino och nystrukna skjortor, frågade vänligt om mina knäskydd som kunde anas genom strumpbyxorna. Jag svarade artigt och gav honom ett tacksamt leende. Jag gladdes åt att det för en gångs skull inte fanns några som helst klyftor.
Världen skulle säga att vi var en brokig skara, men där och då så kändes vi som precis samma skrot och korn. Olika bakgrund, olika historier och olika livsöden. Men samma känsla. "Jag vill veta."
Om det så var törst efter kunskap, lugn eller svar på meningen med livet - så satt vi alla där med ansiktena nedgrävda i en trave böcker på Herrljungas lilla bibliotek.
 
En man av utländsk bakgrund satt och läste en utbildande bok i det svenska språket och hans koncentration och vilja att nå sitt mål gick att ta på genom rummet. Mannen med den ganska tydliga odören och smutsiga flanellskjortan satt och läste vetenskapens värld, medan jag; till synes glad tjej i uniform, satt och läste en bok som handlande om det mörka i livet och trasiga relationer.
Det påminde mig om att man är snabb på att döma boken efter omslaget.
Vi sätter gärna varandra i fack och drar alla över en kant. Varför?
Beror det verkligen bara på okunskap? Eller är vi ganska ointresserade av att motbevisa våra negativa tankar?

Stringtrosor och sparkonton

När jag var på Ica häromveckan så mötte jag två ungdomar i femtonårsåldern. När dom passerade mig passerade också en lukt som väckte både minnen och mina tidiga tonår till liv. Lukten från när man suttit bak på en moppe och frusit om händerna. Då man hade filmkvällar och tafsade lite på varandra under en filt. Då man lovade varandra att vara tillsammans för resten av livet och sedan gjorde slut en månad senare över telefon.

Först kände jag mig gammal där jag gick med min kundvagn, inköpslista och veckohandel. Tänkte på hur det var att ha så mycket känslor. Hur man knappt tänkte längre än till vad man skulle göra i helgen, vilka Replay-jeans och Svea-tröjor man borde ha, eller i "bästa" fall matteprovet på Måndag.
Hur man slapp bekymra sig om mer än om stringtrosor, få tag i lite alkohol till fredagen och få svar av flörten på msn.

Nu var huvudet istället fyllt med tankar om magsår, matlådor, mål i livet, ekonomi och saker som behövde göras för flera dagar sedan och fortfarande - om inte mer brådskande - behövde göras och fixas.

Inte förrän jag kom ut i kylan och passerade killarna som nu stod huttrande och byltade på sig vantar för att sätta sig på moppen i busvädret, medan jag packade in påsarna i min fortfarande varma bil, började jag känna att det inte var så himla dumt att vara 22 iallafall.
Och när jag sedan klev in i huset och möttes av en varm, trygg famn och ett leende som lovade så mycket mer än ett föralltid, var tvåtaktslukten som bortblåst ur både näsa och sinne. Leendet lovade tillit, vänskap, drömmar, kompromiss och kärlek. Lovade respekt och ett samtal öga mot öga om kärleken i värsta fall skulle dö.
Och när jag kände den tryggheten; i att få spendera mina dagar med någon som ville mig mitt bästa, och själv vara sitt bästa - då ville jag varken ta ett steg framåt eller tillbaka i tiden.

Är det så att allt har sin tid? Att all kärlek är i sin tid lika vacker? Eller blir den bara vackrare och vackrare för att man lär sig att både ge och ta?

Höstens brustna hjärtan

Oktober. Hösten kommer med varma kappor, varmt kaffe med smaker som lovar oss jul och värme även när solen checkat ut för säsongen. Man dammar av tv:n med lite bättre samvete från att ha varit ersatt med grillkvällar på altanen och vin ute på kusten. Det är i alla fall den trivsamma framställningen. Kalla vindar, mörka kvällar och brustna hjärtan är en annan.

För folk i min närhet har sensommaren kommit med stora prövningar. Prövningar och problem som till slut har nått en gräns och eskalerat.
Är man stark eller svag när man ger upp? Är man stark eller svag när man aldrig ger upp?

"Blundar jag kan jag se hur hans mörka ögon mötte mina för allra första gången. Kanske visste jag redan då att jag aldrig skulle ge upp. Eller är jag bara för svag och för rädd för att våga släppa taget och börja om från ruta ett?" 

En vän sa idag: "Finns bara hjärtat med, så löser man resten"
Jag höll med.
Men är det verkligen så?
Det har ekat i mitt huvud hela kvällen. Man löser resten.

Stark den som kämpar för något. Stark den som till sista blodsdroppen tar sig an dom hinder denne får i sin väg. Men också stark är väl den som vågar stå upp för sitt hjärta när gränsen är nådd?
Hur ska man någonsin kunna veta och våga välja på ett sådant sätt så att det blir lugnt i hjärtat och i själen?

Det viktiga är kanske bara att ge sig själv tid att förstå hur man vill leva sitt liv. Kanske är det när man vet det, som man är stark. Oavsett om man ger upp eller inte.

Oktober. Låt hösten komma med både varmt kaffe och varma hjärtan. Vintern är lång och kall nog. 

Beväpnad konflikt

Ett nytt år. Nystart. Förändring. Tillåt mig att mentalt vända mitt maginnehåll ut och in.
Skitsnack. Förändringar handlar inte om nystarter i form utav ett nytt år. Klockan följer den, kalendern följer den - tiden som är bestämd. Bestämd tid på när dagen ska vara slut, månaden ska vara slut och året ska vara slut. Men den kan inte avsluta vanor, tankar och känslor bara sådär.
 Självklart kan jag hålla med om att det vore otroligt praktiskt. "WOHO, nu är det ett nytt år. Nu kan jag sluta gå och vara olyckligt kär." "Yippie, nu ska jag börja träna och bli av med det där mulliga på magen."
Visst.
Bitter. Har jag blivit det?
Kanske. Jag har som många andra skapat nyårslöften som jag inte kunnat hålla, förändringar som aldrig har skett.

2013 såg i diagram-form ut som ett år brukar. Stunder då jag skrattat så att magen gjort ont, stunder där jag känt att jag har varit så lycklig så att jag skulle kunna vara nöjd med att bara ha upplevt just det, och stunder då kudden blivit näst intill fuktskadad från en flod av tårar.

 Letar fel i lycka. Letar fel i trivsamhet. Som en krypskytt trycker av ett skott när fienden tar ett steg för nära, pulveriserar jag kärlek som kommer mig för tätt inpå. Den beväpnade konflikten med mig själv har pågått länge, och ett nytt år avslutar inte ett krig. Det krävs förhandling, verktyg och kompromisser för att nå en förbättring och lite stabilitet. Men framför allt, så krävs det tid. Obestämd tid.

Det enda jag kan lova är att jag inte tänker ge upp.

Frågan: Är ett nytt år lösningen? 

Lim, metall och några jordsnurr

15 år, allt var svart eller vitt, fantastiskt eller pissdåligt. En ynka liten grej och plötsligt så hade ljuset i tunneln slocknat, tunneln skulle aldrig ta slut, och det skulle aldrig bli ljust igen.

Som 15 var jag också extremt noga med vad andra tyckte om mig, extremt rädd för att få kommentarer om mitt utseende. 

Dramatisk, ytlig och osäker. 

Fem år senare så hade jag fått på mig lite extra skinn på näsan och bestämde mig för att vara nöjd så länge jag tyckte om mig själv. Lite extra styrka och reson passade jag även på att plocka till mig. Det kanske kommer att göra ont, det kanske kommer att kännas piss - men om några veckor eller månader, så kommer allt faktiskt att kännas ganska okej igen. 

Men för några dagar sedan så förstod jag att den där femtonåringen fortfarande är med i leken och extraknäcker vid sidan av. 

 40 min, lite lim, metall och lite ståltråd. Det var allt som behövdes för att Emilie Pyrén skulle bli 15 år och tycka att den här tunneln - den fanns det banne mig inget lyckligt, ljust slut på. 

Jag gick från tandläkaren och jag kände hur halsen tjocknade och små tårar kittlade under ögonlocken. Tandställning. Tandställning fick man när man var 13, inte 21... Jag såg mitt sociala liv tyna bort framför mig där jag gick på kullerstenen, på väg mot lägenheten där planen var att låsa in mig och förhoppningsvis inte komma ut ur förrän om två år och ett tandläkarbesök senare. 

"Men vi, dina vänner, vi tycker om dig precis lika mycket ändå" "Vi ser dig, inte tandställningen" "Vad spelar det för roll?! Du är du." Mina fantastiska vänner stod ut med att få säga de mest kloka, men ändå självklara sakerna till tjugoettåringen som fått ett ytligt litet breakdown. Men så hör jag mig själv säga: "Ja ni ja, men det är ju dom jag inte känner som jag oroar mig för. Vad dom tycker när dom ser mig." 

Några dagar senare så sitter jag här med tandställningen och rycker lite på axlarna. Kanske av erfarenhet, kanske av bara lathet. Jag ska ha tandställning i två år. Två år går ju inte direkt fortare för att jag lägger ner massa energi på att oroa mig och gnälla som en femtonåring. Och varför bryr jag mig om vad andra människor tycker? Jag kan ju inte direkt vara rädd att förlora människorna jag inte känner. 

Men jag skulle faktiskt vilja ändra mitt tänk. Jag tycker gärna om mig själv, men jag är nöjd så länge människorna jag älskar tycker om mig. För då vet jag att jag kan vara nöjd, till och med när jag inte är nöjd med mig själv. 

Frågan: Varför är andras bekräftelse så viktig? Och varför är vi också livrädda för den? 

Missbrukets idiot

Jag blickar lite lamt ut över kläderna som ligger på golvet huller om buller, över de hundra glas som jag tydligen behövt och de tusen skålarna med intorkad yoghurt. Jag blickar ner mot mina tår som tittar fram under filten, och jag vet att om jag ens får idén att gå upp ur soffan och blicka på mig själv i spegeln, så finns risken att jag aldrig mer kommer att vilja gå upp ur den där soffan, minst sagt ut ur lägenheten.

Lägenheten ser som tagen ut ur en klassisk romantisk komedi där huvudkaraktären blivit dumpad, äter glass i sängen direkt ur paketet och inte borstar håret på en vecka. Precis så - förutom att jag verkar ha dille på laktosfri yoghurt. 

 Jag har förvisso inte blivit dumpad, bara haft ett stort bråk med mig själv och i princip vräkt ut mig att jag är en hopplös idiot, som helst kan dra åt helvete. Det blev inte så mycket mothugg på den anklagesen. 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag ska strunta i kärlek, och istället fokusera på mig själv och allt jag vill göra men inte gjort. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att; nu ska jag inte prata med honom mer - det blir bara dumt. 

Min bästa vän är klok, hon är rationell och tänker alltid innan hon gör. Jag är precis tvärt om. Jag gör - och sen slår konsekvenserna mig som en säck med sten rakt i magen så att jag tappar all luft. 

Hade jag lyssnat hälften utav gångerna på de råd hon ger mig, så hade jag haft mycket mindre yoghurt-disk i min lägenhet. 

Varför är det så svårt att förstå sig på ordet lagom? Varför blir det så ofta lite för mycket när vi tycker om någon, och varför vill vi också ha det lite för mycket? De personerna som blir sådär upp-över-öronen kära i oss är ofta de personer som vi inte lagt ner lika mycket energi på - som vi inte trängt in i ett hörn med plötsliga kärleksförklaringar och ömma ord. 

"Jag tycker om dig". Några få ord som kan förändra så mycket. Plötsligt kan det bli tyst, en vänskap kan vara förstörd och skrämd.  

Jag ger mig själv stränga order och restriktioner. För jag vet egentligen konsekvenserna. Men så fort min hjärna tittar åt ett annat håll, så har munnen (som har ett väldigt dåligt inflytande från polaren hjärtat) sprungit in i känslovimlet. Och så ser jag mig själv göra samma misstag, om och om igen. 

 Jag kanske borde tatuera in det gamla ordspråket i pannan; Att tala är silver, att tiga är guld. 

Och jag borde också städa min lägenhet, se mig själv i spegeln och be om ursäkt. Kanske är jag en idiot, men inte hopplös. Bara en idiot som tycker om lite för mycket, och måste lära sig att det är okej att tycka om i tystnad ibland. 

 Frågan: Är kärlek ett missbruk?